Ibland stöter man på något alldeles nytt och förstår, efter att ha provsmakat denna företeelse, att detta kommer att bli något verkligt stort. I min barndom på 1970-talet skaffade en kompis föräldrar en Mazda. Japanska bilar var då en ny företeelse i Sverige. Kompisen blev mobbad för att hans farsa hade köpt en bil som man “körde fast med i gräsmattan”. Omdömena om Toyota var inte mycket bättre. Framför allt sades Toyota rosta sönder ganska fort, vilket var sant under de första 15 åren.
Men jag kände på mig att dessa japanska bilar skulle slå knock-out på hela den amerikanska och europeiska bilindustrin. Som alla vet vid det här laget var detta också just exakt vad som hände. När det visade sig att de japanska bilarna sällan gick sönder, hävdade Volvos och Fords försvarare att japanska bilar var byggda så att de höll i tio år, men att alla bilens delsystem upphörde att fungera när dessa tio år avverkats. Nu vet vi att vissa modeller av Mazda och Toyota, även begagnade, toppar listorna vid världens bilprovningar över de bilar som har minst fel.
Jag hade samma känsla för Per Gessle när jag först hörde Gyllene Tiders “Flickorna på TV 2″. Och visst blev Per Gessle mer än en dagsslända. När jag i början av 1970-talet för första gången hörde musikstilen reggae i ungdomsradion, i en programserie på fem timslånga avsnitt som hette “Musik från en ö” förstod jag, trots att jag var barn, att reggaen skulle komma att bli en av världens kulturskatter. Idag hör människor över hela världen reggae varje dag – om inte låtar så i form av musik till TV-reklam, som vinjettmusik till TV-program, i form av influenser i rock- och popstjärnors musik. I samma radioprogram spelades några låtar med The Wailers sångare Bob Marley, och jag, ett barn, insåg ögonblickligen att en av musikhistoriens största gestalter och ikoner hade påbörjat sin internationella karriär.
Nu känner jag likadant inför en ny, ung sångare med artistnamnet I Wayne. Han har redan gett ut ett album som heter Lava Ground och kommer i höst med det andra: Book Of Rules. Man har ända sedan Marleys död talat om en efterträdare, men ingen artist har hållit måttet. I Wayne kommer att göra det eftersom han varken är en Marley-kopia eller har hakat på dancehall-vågen och de andra stora stilarna inom dagens reggae. På ett sätt har I Wayne återvänt till reggaens ursprung: 1970-talets roots rock med samhällskritiska texter och en ordentlig portion med rastafari i ryggsäcken. Men I Wayne låter inte som Peter Tosh, Burning Spear, The Gladiators, The Mighty Diamonds, Jacob Miller & Inner Circle, Horace Andy, Max Romeo, Black Uhuru, Steel Pulse, Third World eller någon annan av de stora representanterna för roots rock reggae under 1970-talet och tidigt 1980-tal.
I Wayne har en helt egen stil, inom ramen för vad “experterna” döpt till conscious dancehall eller conscious reggae. Rösten är hjärtskärande när han vill och vacker när han vill, och budskapet riktar sig inte i första hand till jamaicaner eller svarta i största allmänhet. Han har hela världen som rubrik. Texterna är ofta andliga, och vem som helst kan ta till sig dem. Budskapet är inte att alla svarta i Afrika ska packa och resa hem till Afrika med nästa flyg. Budskapet är att vi ska bränna “Rome” i vårt inre för att bli människor som kan älska och ta emot kärlek. Budskapet är att det nuvarande samhällssystemet i världen med tillhörande ekonomiska och politiska system är byggt på en dålig grund och därför kommer att rasa som ett korthus – och i och med detta öppna världen för en ny världsordning där vi tjänar varandra i stället för att tjäna på varandra.
Minns min blogg om tio år. Jag kommer att ha rätt om I Wayne, om han nu inte går och blir mördad av rånare eller bilkapare förstås – ett alltför vanligt öde för reggaeartister i utvecklingsländer som nu senast drabbade Lucky Dube (2007) när han stannade bilen för att släppa av sina barn. I Waynes andra album – Book Of Rules – kommer hösten 2008.
Avslutningsvis fick jag samma känsla för science fiction TV-serien Battlestar Galactica. Redan den miniserie från 2005 som inledde rymdsagan överygade mig om att det här var något extraorinärt. TV-serien är redan nu den serie, alla kategorier, som har högst medelbetyg på IMdb (Internet Movie Database), sedan 10 000-tals tittare från hela världen har röstat. Och säsong 3 av Battlestar Galactica har av en rad inflytelserika tidningar utnämnts till den bästa teve som någonsin gjorts.
Etiketter Battlestar Galactica, Bob Marley, Book Of Rules, I Wayne, Jamaica, Lava Ground, Mazda, Per Gessle, Reggae, Rom, Rome, Toyota, TV
